Leta i den här bloggen

måndag 6 december 2010

Vilda Gröna Ögon

Joyce Carol Oates är en erkänd amerikansk författare som har skrivit ett flertal romaner. Hon har även skrivit ungdomsböcker. En av dessa är Vilda Gröna Ögon.
Oates värjer inte för någonting. Hon tar den amerikanska drömmen och gör det till ett skräckscenario. Hon vänder på varenda sten, av förljugenhet och falskhet blir det ingenting kvar. Bara ett antal tragiska livsöden. Hennes ungdomsböcker skiljer sig endast i språket, enklare och mer avskalat, och sluten är lite mera hoppfulla.
Vilda Gröna Ögon handlar om den 14-åriga Fransesca, Franky som lever med sin familj i Seattle. Pappan är f d idrottsman och berömd sportkommentator, älskad och hyllad av alla. Utåt sett lever familjen den amerikanska drömmen. Men i Franky så bubblar det av att vilja göra revolt och det är då hon blir Vilda Gröna Ögon. Vilda ser vad som sker i familjen, Vilda inser saker och Vilda handlar impulsivt. Vilda inser att allt inte står rätt till mellan mamman och pappan medans Franky tar pappans parti.
Oates är mästerlig på att visa maktstrukturer, och vilket inflytande/makt som föräldrar har över sina barn. Oates skildrar även människans svaghet: Att vilja bli älskad!

/ Lisa

31 kommentarer:

  1. Du har en del mycket väsentliga poänger, även om jag inte instämmer i allt. Skildringen av falskhet och den mörka familjesituationen är visserligen utstuderad, men fortfarande så ter sig själva historian för mig orealistisk. Jag känner ju dock samtidigt att boken inte är riktad mot mig, och måhända så talar boken mer till dig. Den amerikanska drömmen sågas totalt, som du skriver, och det är en aspekt som jag uppskattar. Intressant recension!

    SvaraRadera
  2. Oates är säkert mästerlig på att visa maktstrukturer, men boken blir bara fruktansvärt tråkig och meningslös. Det kunde ju ha hänt något vettigt någon gång.

    SvaraRadera
  3. Jag kan tyvärr inte hålla med alls, åtminstone inte om de positiva delarna. Jag kan inte hitta någonting som jag kan tycka är riktigt bra med den här boken. Handlingen är väl hyfsad, om än något klichéartad, men sättet den är skriven på ger mig en enbart negativ bild. Franky's blinda tillit till pappan, trots att han är den som gör fel, är ett tema som brukar fungera ganska bra i ungdomsböcker, men här gör det helt enkelt inte det. Jag kan inte sympatisera med huvudpersonen, vilket är ett tydligt tecken på att det är någonting som är fel. Jag tror inte det är meningen att Oates ska skriva den här typen av böcker.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med på vissa punkter här, men jag kan dock inte säga att boken fängslade mig överhuvudtaget. Vilda Gröna Ögon är väldigt frustrerande att läsa eftersom författaren inte "släpper in" en i vad som händer kring familjen. Oates beskriver inte något som händer, utan låter allting spela ut sig, vilket betyder att intrycket igenom nästan hela boken är väldigt "suddigt". Det var svårt att knyta an till Franky till trots att hon är huvudpersonen, vilket gör berättelsen ännu mer frustrerande, eftersom hon egentligen är ett offer. Tyvärr inte en av de bättre böckerna jag har läst!

    SvaraRadera
  5. Bra och målande recension referatmässigt. Dock är min egen åsikt om bokens innehåll att jag önskar att jag läst boken på originalspråk, eftersom de översatta dialogerna känns konstlade och språket ointressant. Den känns inte riktad mot mig. Jag hade svårt att sympatisera med någon karaktär, deras tankegångar ändrades ibland radikalt och dess effekt var att det var svårt att få grepp om boken. Mitt första intryck av boken var att den var en klyschig ungdomsroman, vilket direkt gav en negativ bild av resten av handlingen. Kort sagt var boken enkel, men jag kunde inte förstå mig på den.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker Oates motsäger sig själv, tex så beskriver hon Krista som en kvinna som inte vill ha bråk och som helst låter saker bero. 20 sidor senare skriver Oates att Krista inte låter saker rinna ut i sanden. Det finns ingen röd tråd genom boken utan det känns mest som författaren fört ihop olika slumpmässiga händelser. Den enda känslan boken framkallar hos mig är en jobbig pinsam känsla, mest för att jag tycker den är så dålig. Språket är för enkelt, det känns som Oates silat bort ord, och miljöbeskrivningarna kunde varit lite mer detaljerade.

    SvaraRadera
  7. Jag tyckte att boken var ganska annorlunda. Jag kom inte alls in i boken i början, men mot slutet tyckte jag att boken blev mycket bättre. Berättelsen, i min åsikt, kändes ganska realistisk. Inte i den aspekten att hennes pappa är en mördare, men att man också borde ifrågasatta personer som man älskar och litar på. Man kan bli manipulerad (som Franky och hennes syskon).

    SvaraRadera
  8. Du formulerade dig bra om dina åsikter om boken, men tyvärr håller jag inte med dig om att Oates är mästerlig på att visa maktstrukturer, eftersom personerna i boken käns för platta och otrovärdiga. Jag tycker även att konceptet om en osäker tonårstjej som har problem hemma känns uttjatat. Jag tycker dock att början och slutet på boken var rätt bra, men mitt i boken, så händer det inget viktigt, vilket gör det tråkigt att läsa.

    SvaraRadera
  9. Jag tyckte att boken var väldigt väldigt seg en stor del av boken. Det var väl ungefär efter hälften som det började hända något enligt mig. Den hade ett väldigt irriterande språk som förstörde mycket av innehållet. Jag har inte läst någon annan bok av Oates men jag kan tänka mig att det stämmer med att slutet är mer hoppfullt. Det var lite för hoppfullt för min smak också. Det känns väldigt konstigt att det bara slutar med att mamman dör, pappan åker i fängelse och de lever lyckliga i New Mexico. Dock så är det bra med hotet i slutet, som markerar att det faktiskt inte bara tar slut så där om det handlar om en så pass stor familjefejd. Jag tycker också som folk i tidigare kommentarer att man inte kan förstå personerna och det var för få beskrivningar.

    SvaraRadera
  10. jag kan hålla med om hur hon tar den amerikanska "drömmen" och vänder helt på den. även hur hon beskviver maktspelet och föräldrarnas inflytande på barnen, men jag tycker inte att boken är så dramatisk och fångande som du beskriver den. kvinno och mansrollerna känns typiska och hon har fått med mycket beskrivande "ledtrådar", som tex hur pappan vill att deras hem sak se ut för att behålla det perfekta yttre. tycker även att Vilda inte får ta så mykcet plats som hon borde ha fått enligt mig, visst får man läsa om hennes korta tankar ibalnd men känns inte som att bokens innehåll "lever upp" till titeln. hennes skriv sett passande för handligen ändå, francescas förvirring över situationen syns tydligt, vilket gör att man som läsare blir lite förvirrad.
    rätt tidigt i boken fick man reda på vad som skulle hända vilket var både bra och dåligt.

    SvaraRadera
  11. Boken hade en intressant inledning men efter det rasar boken rejält. Känns som att Frankys oro mals på i 200 sidor fram till slutet då den får lite handling, dock ett ganska orealistisk och dåligt skrivet slut.
    Jag håller med om att språket är avskalat med det är inte till bokens fördel, det leder istället till att man aldrig "kommer nära" karaktärerna. Inte många läsare, som jag själv, känner till livet inom en kändisfamilj utan ser bara ytan på dem och därför skulle det vara bra med ett mer beskrivande språk så man fick en blick av livet som kändisfamilj. Det känns också som författaren ofta glömmer borta vad den skrivit innan så det blir flera motsägningar och känns även som författaren glömmer bort Vilda lite ju längre in i boken man kommer.
    Det enda som är ganska välbeskrivet är faderns sätt att manipulera sina döttrar och moderns rädsla för honom. Men allt som allt är den väldigt besvärligt skrivet vilket gör boken till en enda oreda.

    SvaraRadera
  12. Som flera andra redan har skrivit, så var det svårt att relatera till huvudkaraktären, Franky. Även fast hon är skildraren i romanen är hon inte särskilt personlig som berättare. Läsaren får inte reda på så mycket om henne som person förutom att hon tar till Vilda som skydd.
    Jag håller även med om att det var svårt att få grepp om boken i allmänhet, i alla fall till en början, men med berättelsens gång kände jag hur den klyschiga bilden jag hade fått av romanen förändrades. Ungdomsromanen om familjeproblem förvandlades till en slags förutsägbar deckare, som på på något sätt ändå lyckades vara spännande.

    SvaraRadera
  13. Jag tycker att boken blev bättre när den var utläst. Först i efterhand när jag funderar över dess innehåll så uppskattar jag den ordentligt. Första delen var enligt mig tråkig/seg/tragglande och andra delen var det som fångade mig. Förhören var mest gripande att läsa.

    Jag tycker inte att Oates språk passar särskilt bra till denna historia och kan tänka mig att det skulle vara bättre om hon hade skrivit den som "vuxenbok" då du i din recension skriver att språket är annorlunda då.

    /Therese

    SvaraRadera
  14. Boken kändes väldigt tråkig och inte alls fångande till en början. Mot slutet lyftes berättelsen upp till en viss del, då det skedde oväntade vändningar och en liten del dramatik. Du beskriver att sluten av Oates böcker ofta är hoppfulla, det kan jag till viss del hålla med om i denna bok, men jag tycker inte att det känns hoppfullt i den meningen att pappan åker i fängelse och att mamman dör.

    Det känns frustrerande att aldrig komma Franky nära och att man inte får ta del av det som faktiskt sker i hennes liv innerst inne.
    Karaktärerna känns ganska tråkiga, platta och dåligt beskrivna i allmänhet, ett undantag är dock pappan som är bra beskriven i sina handlingar mot sin familj.
    Boken känns ändå helt okej på något sätt såhär i efterhand, detta beror antagligen på att slutet var gripande i samband med rättegången.

    SvaraRadera
  15. Jag tycker att boken fram till kapitel 21 var riktigt dålig. Den var riktigt jobbig att läsa, både på grund av språket och för att den inte var intressant, men också på grund av det allvarliga tema som boken speglar. Jag trodde inte alls boken skulle handla om det den handlade om. Jag blev väldigt irriterad på huvudpersonen Franky också, eftersom hon under hela boken undermedvetet visste vad som var rätt och vad som var sant, men hon hela tiden väljde fel och struntade i det hon visste. Efter hälften av boken blev den dock riktigt bra och slutet tycker jag var jättebra! Den var också ganska spännande i slutet. Inte förutsägbar.

    SvaraRadera
  16. Den var intetsägande och att bara få läsa Francescas tankar och tolkningar av allt som sades och hände blev till slut aningen tjatigt. Man ville liksom få ett mer brett perspektiv att tolka boken. Hur hon skyller allt på sin mamma och vägrar inse att det egentligen är pappan som manipulerar henne blev väldigt jobbigt att läsa i det långa loppet. Sedan tyckte jag inte att första halvan av boken var så händelserik. Med det menar jag inte att det måsta vara action för att boken ska vara bra, men det blev som sagt väldigt tjatigt. Speciellt när man inte förrän nästan i slutet fick reda på vad den egentliga problematiken var. Det beskrevs hela tiden som ’Det där mellan mamma och pappa’. Man fick aldrig något riktigt grepp om vad ’Det där’ egentligen var, vilket gjorde att det blev svårt att sätta sig in i boken. Detta gjorde det svårt att relatera till hur Francesca tänker.
    Boken växte dock i mina ögon och andra halvan var bättre, då man lättare kunde sätta sig in i hur Francesca tänker.

    /Filippa

    SvaraRadera
  17. Det jag inte gillade med boken är att man inte fick veta förr än slutet vad som orsakade konflikten mellan föräldrarna. Detta gjorde att det var svårt att tolka och förstå Fransescas reaktioner och handlingar. Speciellt svårt är att förstå varför hon tar sin fars parti när konflikten hårdnar mellan föräldrarna. Hon uttrycker många gånger att hon älskar sin far, men jag uppfattar deras relation som ganska ytlig i och med att fadern inte är hemma så mycket och ofta prioriterar sina professionella relationer till arbetskamrater före relationen till sina döttrar. Det som var bra med boken var enkelheten det vill säga att man bara fick följa en historia och inte så många sidospår som kan röra till historia.

    SvaraRadera
  18. Jag har läst tidigare böcker av Joyce Carol Oates som inte har varit riktade till ungdomar och jag måste säga att dem har varit mycket bättre. Jag tyckte att författaren var duktig på att beskriva Frankys familjeliv och jag håller helt med dig när det kommer till Oates talang när det kommer till att beskriva föräldrars makt över sina barn. Dock är jag beredd att hålla med Raskor, den här boken är inte riktad till mig. Dock tycker jag att den gick väldigt snabbt att läsa.

    SvaraRadera
  19. Du har formulerat dig bra och jag instämmer på vissa punkter du har tagit upp. Jag anser också att språket är lättsamt och att Oates beskriver denna tragiska livssituation på ett bra sätt. Hon lyckas också med att visa vad makt och respekt kan orsaka för förödelser.

    Dock blev jag själv inte så berörd av boken och den fängslade mig inte. Handlingen var utdragen och eftersom det inte var så många överraskande inslag, kändes det som att den inte kom någonvart och inte hade någon spänning. Slutet kändes väldigt orealistisk och det kändes som att Oates ville få fram ett lyckligt slut, trots allt det hemska som hade skett. Så slutet var inte så passande med tanke på de tidigare händelserna i boken.

    SvaraRadera
  20. Jag blev fångad av inledningen men fortsättningen av boken gjorde mig besviken. Flera kapitel av boken uppfattade jag som långtråkiga och oväsentliga. Boken artade sig mig mot slutet och jag skulle nog säga att i det stora hela var Vilda Gröna Ögon en helt okej bok. Däremot tyckte jag inte om sättet Oates hade skrivit på, att det var så mycket paranteser gjorde det hela rörigt.
    /Hedvig Thor

    SvaraRadera
  21. Jag gillade inte boken alls. Man fick en tydlig bild av hur familjen är i kris i ett tidigt skede, men sedan följer boken en rak linje, några överraskningar eller vändningar kommer aldrig. Slutet känns väldigt överdrivet med att pappan mördar mamman men det är bra att även om han åker fast så fortsätter konflikten. Franky verkar inte ha några större men av hela historian. För övrigt sympatiserade man aldrig med någon av huvudpersonerna, de kändes väldigt platta. Mamman och pappan var väldigt stereotypa. Språket var väl ändå det värsta i boken, det var tråkigt och underutvecklat, det kändes anpassat för yngre åldrar medan berättelsen var mörk och skulle även funka i en vuxenroman. Dessutom håller jag med några av de andra när de säger att Oates motsäger sig själv på ett par ställen.

    SvaraRadera
  22. Jag tycker det är svårt att skriva någonting om den här boken eftersom den knappt berör mig. Jag får inte något direkt grepp om vad Franky känner inför situationen med hennes föräldrar. Jag tror (som Sofie sa) att den svenska översättningen förstör bokens språk en smula och ibland kan man förstå hur originaltexten var menad att vara från början. Man väntar hela tiden på att författaren ska avslöja vad ”det där” är som hon pratar om, men jag känner aldrig att jag får en ”aha-upplevelse” där allt faller på plats utan det kommer lite då och då. Jag tycker att de första kapitlen är intressanta, men sedan känns det väldigt segt fram till efter hälften av boken när det första förhöret kommer, därefter blir det mer engagerande igen. Jag tycker att tonårsrevolt-tankarna var en intressant del av boken men Vilda hade en alldeles för liten del av berättelsen för att ge boken dess titel.

    SvaraRadera
  23. Jag tycker boken är jobbig att läsa och man blir rätt upprörd över hur Franky handlar, det enda bra hon gör är att släppa ut djuren och i slutet när hon äntligen slutade var knäpp och vittnade mot sin pappa. Men jag tycker ändå att Oates har skrivit boken bra eftersom karaktärerna är realistiska och bra skildrade, trots att de är skildrade genom handlingar istället för uttalade beskrivningar.
    Att händelseförloppet är beskrivet från Frankys perspektiv gör det ganska förvirrande. Det gör hela grejen ganska förutsägbar också eftersom hon ändå vet vad som egentligen händer. Den kunde ha berört mer än den gjorde.

    SvaraRadera
  24. Jag tyckte att boken var helt ovärd att läsa och jag somna varje gång jag försökte läsa den. Jag fattar vad författaren vill med boken, men jag kan bara inte bli intresserad. Inte min typ av bok alls och jag tyckte språket var tråkigt. Man fastnade kanske vid vissa tillfällen men nästan hela boken var tråkig och seg.

    SvaraRadera
  25. Början av boken tilltalade mig och jag blev sugen att läsa vidare. När jag väl gjorde det tyckte jag att boken endast bestod av hur Franky klagade på hennes föräldrar och hela familjesituationen men inte agerade och det irriterade mig. Höjdpunkterna i boken tyckte jag var polisförhören som med sitt avskalade och korta språk gav en dramatisk effekt. Annars var språket en aning barnsligt och inte särskilt speciellt. Jag anser att boken som helhet är läsvärd, men inte mer än så. Jag har läst bättre tonårsromaner.
    /Amanda E

    SvaraRadera
  26. Jag håller med om att boken var ganska seg, speciellt i mitten. Inledningen skiljer sig rätt mycket från resten av bokens handling, vilket gjorde att man fick helt andra förväntningar på boken. Jag håller med om att det var ett lättsamt språk och det var lätt att hänga med i handlingen. Författaren beskrev inte hoten och våldet i boken så mycket vilket jag tycker gjorde att man inte reagerade så starkt på det. Annars tycker jag att Vilda Gröna Ögon var en helt okej bok.

    /Paulina O

    SvaraRadera
  27. Oates är en väldigt bra författare men just den här boken var väldigt tråkig men även okej, alltså den går att läsa och jag rekomenderar den självklart för tonåringar som kanske känner sig som Franseca, ganska osäkra i början. Men det är ingen bok jag skulle vilja läsa igen, i början var den okej men eftr några kapitel så blir den väldigt tråkig. Boken är oklar känns det som, som om att allt inte är klart, som Hannah sa, "suddigt".

    SvaraRadera
  28. Trots att det här är just den typen av böcker som jag unviker - en kratastrofbok - så tycker jag att den var ganska bra. Om man kan bortse den tragiska historien och det irriterande moderna/enkla språket och istället gå på djupet och diskutera vad som författaren egentligen menar med boken blir den genast mer intressant. Hon krossar inte bara den amerikanska drömmen, hon visar också att många tragedier gömmer sig bakom en fasad. Jag gillar Oates upproriska skrivsätt och jag verkar vara den enda som faktiskt kan relatera till Franky. Jag tycker synd om henne och jag sitter och "oar" mig över hennes livssituation eftersom att jag förstår hur hon har blivit "hjärtvättad" av sin pappa och hur hon inte kan ta sig ur sin egen situation som hon förnekar så mycket. Jag tyckte både väldigt mycket och väldigt lite om den här boken. Den var konstig och seg att läsa sig igenom men så här efteråt förstår jag vad som hände och tycker att det känns bra att ha läst den.

    SvaraRadera
  29. Tycker att du sammanfattade bokens handling bra! Jag håller med dig om mycket. Oates berättar denna familjetragedi på ett gripande sätt. Det du skrivit om människans önskan att vilja bli älskad var något jag märkte tydligt när jag läste och tycker att det är en viktig del av boken. Huvudpersonerna kändes realistiska men jag hade svårt att relatera till Franky, som störde mig med sin okänslighet och spelade naivitet. Jag skulle gärna ha velat att Vilda existerade mer i boken. Mer av det här impulsiva agerandet under bokens gång, och inte bara mot slutet, hade gett "krydda" och texten hade matchat titeln bättre.

    Även om boken inte var perfekt väckte den intresse hos mig och jag tycker, liksom Alex, att den gick snabbt att läsa.

    SvaraRadera
  30. Jag håller med till viss del om det du säger Lisa. Oates har valt att skildra den amerikanska drömmen i ett skräckscenario, som du nämnde i recensionen, men det övertyger mig inte tillräckligt bra. Jag får aldrig någon riktig kontakt med karaktärerna, som överlag känns mediokra och inte särskilt trovärdiga, speciellt Franky.
    Oates försöker hålla en röd tråd genom hela boken. Det lyckas också, ibland. Men oftast känns det som att den inte är där. Mycket på grund utav de nästan icke existerande miljöbeskrivningarna, som verkligen hade behövts för att linda in denna berättelse och handlingen. Det känns helt enkelt inte genomtänkt. Och kanske var det meningen, men någon bra bok är det inte.
    Språket är lättläst, för lättläst. Det känns som att bokens språk riktar sig till en yngre åldersgrupp, men inte handlingen. Och i och med detta blir jag splittrad. Vad är det egentligen Oates vill med boken? En berättelse för ångestfyllda tonåringar, eller en mogen berättelse för vuxna med intresse?

    Nej Oates, du lyckades inte denna gång. Gör om gör rätt!

    SvaraRadera
  31. Jag håller med dig till viss del. Redan tidigt i boken får man en bra känsla för karaktärernas relationer till varandra, och det märks att Oates, som du skrev, är skicklig på att skildra just maktstrukturer.
    Dessvärre lyckas hon inte på alla punkter. Eller rättare sagt misslyckas hon på alla resterande.
    För det första är karaktärerna, även om deras relationer är skickligt beskrivna, alldeles för platta. Man får ingen förståelse för huvudkaraktären Franky, varför det är omöjligt att relatera till handlingen. Oates har inte lyckats skriva känslor och situationer så att det berör, och detta trots att hon valt ett mycket starkt och därmed relativt tacksamt tema.
    Ännu en detalj som stör är det underliga valet av inledning. Det första kapitlet känns nämligen helt irrelevant för resten av handlingen, och utlovar dessutom ett tema och en konflikt vilka sedan nästan helt uteblir.
    Det är även precis så som Oskar skrev; att handlingen och språket känns illa matchade, vilket förvirrar.
    Jag ska försöka att än så länge inte döma ut Oates helt, för efter vad jag har hört gör jag bedömningen att hon helt enkelt inte har lyckats göra sig själv rättvisa med "Vilda Gröna Ögon".

    (Det kan också tilläggas att jag efter ett par kapitel lånade den oöversatta versionen "Freaky Green Eyes" och läste den istället eftersom jag tyckte att dialogerna kändes så utomordentligt konstlade. Det hjälpte lite, men fortfarande märks det alltför mycket att Oates har försökt "dumb it down" för att språket ska passa målgruppen.)

    SvaraRadera